Ulf Bjerén: En tsunami av krigshets

Rysslands begäran om säkerhetsgarantier utlöste en tsunami av krigspropaganda.

Begäran beskrivs av politiker i väst som orimlig och ingen förståelse visas för Rysslands oro. Ryska trupprörelser inom det egna landets gränser används för att måla upp ett akut anfallshot från Ryssland. Låt mig extremt kort erinra om några bakgrundsfakta som för den reflekterande läsaren kan nyansera bilden.

För det första är den ryska vapenbudgeten ca en tolftedel av Natos. Hur rationellt skulle det vara att med det styrkeförhållandet gå till anfall?

För det andra fick Sovjetunionens ledare löfte av regerande politiker i USA och Tyskland att Nato inte skulle expandera ”en tum åt öster” när Warszawapakten upplöstes 1991. Idag är europeiska Ryssland till stor del omringat av Natoländer.

För det tredje genomfördes en väststödd statskupp i Ukraina i februari 2014 där den folkvalda presidenten fick fly för sitt liv och det regerande största partiet tvingades gå under jorden på grund av repression. Kuppen anfördes av fascistiska element med russofob agenda. Denna statskupp har mörkats av västliga media trots att den är bakgrund till både Krims återförening med Ryssland och kriget i Donbass.

Krigsalliansen Natos formella ledare Jens Stoltenberg gjorde sig lustig över hur galet det var att se Ukraina som ett hot mot Ryssland. Han låtsades inte förstå att ett Ukraina med Natobaser, kärnvapen och USA-trupper genom sitt strategiska läge är ett veritabelt hot mot Rysslands själva kärnland.

Försvarsminister Hultqvist menar, i likhet med en hel kör av västliga ledare, att det är helt oacceptabelt att som Ryssland gör kräva säkerhetsgarantier. ”Alla länder måste ha rätt att bestämma över sin säkerhetspolitik.” Det låter plausibelt om vi bortser från realiteter och hur världen ser ut.

”Kuba och Venezuela är två suveräna stater i Latinamerika som båda hotas av supermakten USA. I linje med resonemanget att ’alla länder måste få bestämma sin säkerhetspolitik’ skulle det vara helt legitimt att ryska missiler placerades där.”

Minns Kubakrisen 1962. Sovjetunionen skickade missiler till Kuba sedan USA placerat kärnvapenbestyckade robotar vid Sovjets gräns till Turkiet. Krisen upplöstes genom att Sovjetunionen drog tillbaka sina missiler från Kuba mot att USA tvingades avveckla atomrobotarna i Turkiet.

Kuba och Venezuela är två suveräna stater i Latinamerika som båda hotas av supermakten USA. I linje med resonemanget att ”alla länder måste få bestämma sin säkerhetspolitik” skulle det vara helt legitimt att ryska missiler placerades där. Ryssland har i skrivande stund inte tagit beslut om detta men avfärdar det inte heller som en möjlighet om det inte får något gehör för sin vädjan om säkerhetsgarantier. En analogi värd att reflektera över.

Kubakris i repris?

Ulf Bjerén, Nej till Nato, Karlskrona

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *