Riksmöte

Riksmöte 15-16 oktober i Göteborg

VÄLKOMNA till Aktionsgruppen Nej till NATO:s Riksmöte!

VAR: GÖTEBORG Viktoriahuset, Linnégatan 21, spårvagns/busshållplats ”Prinsgatan” (en hållplats från Järntorget).

NÄR: DEN 15-16 OKTOBER. Start kl 13 på lördag och avslut kl på söndag kl 15.

ANMÄLAN: riksmotetntn@gmail.com senast den 7 oktober.På anmälan skriv : Namn, mailadress och telefonnummer.

Vi försöker ordna övernattning. Anmäl så snart som möjligt om du vill bo hemma hos någon av oss.

Det finns också gott om vandrarhem i närheten.

TIPSBORD: Ni som har varit aktiva i Nej tll NATO:s arbete, eller har deltagit i andra aktivistaktioner, dela med er! Skriv ner på ett papper, förslag på hur man börjar, vad man kan göra, kopiera gärna så att alla kan ta med sig hem.

1. PROGRAM

LÖRDAG

Start kl 13 Dagordning medföljer i bilaga. Förslag till plattform, stadgar och paroller hittar ni på nejtillnato.se

Eventuellt beslut om bildande av en Riksorganisation, beslutet tas efter diskussion .

(Förbered dig genom att läsa stadgeförslag, plattform och paroller före Riksmötet).

Vi bjuder på kaffe och te kl 15 00-1530.

Gunnar Westberg talar om Kärnvapen och NATO.

Middag ute på stan 1700-1830 (Linnégatan är Göteborgs resturangtätaste stråk.)

Samkväm på kvällen fram till 2200 på Viktoriahuset.

Möjlighet att ta del av tipsbordet, köpa böcker på bokbord etc.

SÖNDAG

Start kl 1000

Hur ser framtiden ut när det gäller NATO?

Utvärdering av Nej till NATO:s tidigare arbete.

Hur går vi vidare?

Beslut om arbetsinriktning och arbetsinsatser det närmaste året.

Kaffepaus någon gång under dagen.

Mötet avslutas senast kl 15. (Vi har tillgång till lokalen fram till kl 17.)

VÄL MÖTT!

Aktionsgruppen Nej till NATO

Nej till NATO Göteborg

Förslag till plattform och paroller

Förslag modifiering av huvudförslaget Plattform för Föreningen Nej till Nato – För ett alliansfritt Sverige från redaktionsgruppen

Föreningen Nej till Nato arbetar för att försvara och återställa Sveriges alliansfria och neutrala utrikespolitik som tjänat oss väl i över 200 år. Vi vill förhindra att Sverige blir medlem i militäralliansen Nato (North Atlantic Treaty Organization) och verka för att Samförståndsavtalet med Nato om värdlandsstöd samt tidigare ingångna avtal med Nato sägs upp.

Nato är en militärallians, ledd av USA, som anser sig ha rätt att ingripa i konflikter över hela världen och gå till angrepp mot andra länder utan att de angripit något Natoland. Kärnvapen är en viktig del av vapenarsenalen och Nato förbehåller sig rätten att använda dem utan att något medlemsland har utsatts för kärnvapenangrepp – och detta även mot länder som själva saknar kärnvapen.

Föreningen Nej till Natos politiska arbete mot svenskt medlemskap i Nato ska karakteriseras av öppenhet och önskan om att samarbeta med alla anti-Nato-krafter, oberoende av politisk tillhörighet och religiös inställning.

Föreningen verkar för att Sverige ska föra en säkerhetspolitik som syftar till att säkerställa vårt lands oberoende, integritet och säkerhet. Det innebär att Sverige ska vara militärt oberoende både gentemot Ryssland och gentemot USA och Nato. Sveriges relationer till andra länder ska bestämmas av Sveriges säkerhet, inte av andra länders utrikespolitik och geopolitiska intressen.

Det finns inget behov för Sverige att överge vår alliansfria politik. Inget hot mot Sverige kommer från Ryssland med vilket land Sverige haft fred i över 200 år.

Det allt intimare samarbetet med Nato har lett till att Sverige deltar i alltmer intensiva och omfattande krigsövningar över svenskt territorium och i Östersjön. Förutom att dessa militära övningar hotar miljön så ökar de den militära spänningen i vårt geopolitiska område.

Med värdlandsavtalet befinner sig Sverige i ett helt nytt och mycket farligt säkerhetspolitiskt läge. Utbryter en militär konflikt i vårt närområde löper Sverige risk att bli måltavla för ett angrepp riktat mot någon av parterna.

Sverige har ingen lag som förbjuder kärnvapen på svenskt territorium. Något sådant förbud finns inte heller inskrivet i värdlandsavtalet, vilket gör det möjligt för Nato att i enlighet med sin kärnvapendoktrin placera kärnvapenrustade militärbaser på svensk mark. Avtalet ger också Nato möjlighet att gå till anfall mot ett tredje land från svenskt territorium. Allt som krävs är ett ja från en pressad svensk regering.

Föreningen Nej till Nato är positiv till svenskt deltagande i FN-ledda fredsoperationer.

Sverige ska gå i spetsen för att minska spänningar och motsättningar mellan våra grannländer, arbeta för goda diplomatiska relationer och ta initiativ till kontakter på alla nivåer för att hitta fredliga problemlösningar.

Är Sverige alliansfritt har vi större möjlighet att stå utanför om krig bryter ut i vår del av världen.

Dan Landerwalls förslag

Föreningen Nej till Nato arbetar för att återställa och försvara Sveriges neutrala och alliansfria utrikespolitik som tjänat oss väl genom att hålla oss utanför krig i över 200 år. Vi vill förhindra att Sverige blir medlem i militäralliansen Nato och arbetar även för att det s.k värdlandsavtalet och tidigare ingångna avtal med Nato ska rivas upp.

Föreningen verkar för att Sverige ska föra en oberoende säkerhetspolitik som enbart syftar till att säkerställa vårt lands oberoende, integritet och säkerhet. Det innebär att Sverige ska vara oberoende både gentemot Ryssland och gentemot USA (och Nato). Sveriges relationer till andra länder ska byggas och upprätthållas utifrån vad som är bäst för Sverige och inte utifrån andra länders utrikespolitik.

Sveriges neutralitetspolitik är nu hotad av krafter som öppet verkar för ett direkt medlemskap i Nato men även arbetar för att Sverige successivt, med små steg och i smyg, knyts allt närmare Nato. Avsikten tycks vara att vi till slut – inte formellt men i praktiken – ska vara med helt och hållet. Och steget därifrån till att Sverige även formellt blir medlem är inte långt.

Det allt närmare samarbetet med Nato har lett till att Sverige deltagit i Nato-ledda krigsinsatser utomlands och att krigsövningar under Nato-befäl nu hålls regelbundet i Norrland över två tredjedelar av vårt lands yta (i NEAT, Nordeuropas största militära övningsområde) samt i Göteborgs och Stockholms skärgård liksom i och kring Vättern. Förutom att övningarna orsakar allvarlig miljöförstöring så leder de till en upptrappning av spänningarna i vår del av Europa med ökad risk för krig inom Sverige som följd.

Föreningen Nej till Nato anser däremot att Sverige ska kunna medverka i internationella militära övningar och operationer under FNs kontroll eller i Europa under kontroll av OSCE (en europeisk organisation för säkerhet och samverkan) , dvs aktiviteter som inte skadar tilltron till vår neutralitetspolitik. Vi tycker också att Sverige bör gå i täten för att minska spänningar och motsättningar med våra grannländer (inklusive Ryssland) genom aktiva initiativ till diplomatiska och andra kontakter på alla nivåer och satsa på fredliga lösningar på problem.

Oavsett vad man har för åsikt om rysk inrikes- och utrikespolitik så utgör inte Ryssland något säkerhetspolitiskt hot mot Sverige. Påståenden om motsatsen är desinformation som syftar till att Sverige (och även Finland) ska bli medlem i Nato, vilket i sin tur syftar till att stärka Natos kontroll över Östersjöområdet. Och det är också med hjälp av desinformation i massmedia som våra svenska makthavare lyckats rösta igenom Värdlandsavtalet med Nato i riksdagen utan någon som helst föregående folklig debatt.

Med värdlandsavtalet befinner sig Sverige nu i ett helt nytt och mycket farligt säkerhetspolitiskt läge. Ifall en militär konflikt utbryter i vårt närområde är risken stor att vi dras med i konflikten. Värdlandsavtalet ökar risken för att Sverige blir en måltavla för angrepp som egentligen är avsedda för endera parten i en stormaktskonflikt. Avtalet öppnar också möjligheter för Nato att använda Sverige som språngbräda för ett anfall mot tredje land, till exempel Ryssland. Att vi i Sverige inte har någon lag som uttryckligen förbjuder kärnvapen på svensk mark bidrar till ytterligare ökad spänning i och med Natos kärnvapendoktrin. Genom värdlandsavtalet är vi en del av en kärnvapenallians och då är vi också ett kärnvapenmål. Ifall Sverige istället skulle vara neutralt och alliansfritt så ger det oss möjlighet att stå utanför, om krig utbryter i vår del av världen.

Oavsett vilka mål Nato påstår sig arbeta för så leder dess aktiviteter inte till ökad stabilitet eller fred. Tvärtom så är krigen i Mellanöstern och de ökade spänningarna i Sydostasien liksom de mellan öst och väst i Europa en direkt följd av Natos ökade aktiviteter. Framflyttningen av Natos positioner alltmer österut och inringningen av Ryssland med militärbaser kan ses som ett hot, särskilt när Nato dessutom bestyckar östeuropeiska länder med kärnvapen som kan riktas mot Ryssland. Detta tvingar fram en rysk upprustning i försvarssyfte. Med medlemskap i Nato – men även i och med värdlandsavtalet – så hamnar Sverige i frontlinjen vid ett eventuellt krig, med förödande konsekvenser för vårt land.

Nato är ett verktyg för USA att få geopolitisk kontroll över så många av jordens länder och deras naturresurser som möjligt, ofta koordinerat med hemliga CIA-operationer som statskupper och andra aktiviteter i strid mot folkrätt och internationell lag.

Föreningen Nej till Nato…

…arbetar emot ett svenskt medlemskap i Nato.

…följer upp, uppmärksammar, väcker debatt och agerar mot svenskt

samarbete med, och smyganslutning till, Nato. Detta gäller både avtal Sverige

redan ingått och nya planerade avtal med Nato.

…uppmärksammar och agerar emot svenskt medverkan i internationella

militära insatser under Natos befäl.

…agerar emot upplåtande av svensk mark för militära övningar tillsammans

med NATO.

…agerar emot placering av Natobaser på svenskt territorium.

…agerar emot placering av utländsk trupp på svensk mark.

…verkar för fredliga lösningar vid konflikter med andra länder genom

diplomatiska förhandlingar.

* Riv upp värdlandsavtalet!

* Nej till svenskt medlemskap i Nato!

* För ett alliansfritt Sverige.

Förslag från Helsingborgs gruppen

Med värdlandsavtalet har Sverige tagit ytterligare ett steg mot ett medlemskap i Nato. Valet 2018 kan mycket väl handla om om Sverige skall komma ansöka om medlemskap i Nato. Detta är något som vi måste förhindra genom att bygga en bred fredsrörelse mot ett svenskt medlemskap.

Om föreningen Nej till Nato – För ett alliansfritt Sverige skall bli en massrörelse skall man inte behöva läsa igenom närmare två A4 sidor för att ta ställning till om man skall bli medlem i föreningen.

Vårt förslag lyder:

Föreningen Nej till Nato – För ett alliansfritt Sverige

Föreningen Nej till Nato – För ett alliansfritt Sverige arbetar för att försvara och återställa Sveriges alliansfria och neutrala utrikespolitik som tjänat oss väl i över 200 år. Vi vill förhindra att Sverige blir medlem i militäralliansen Nato. Föreningen Nej till Natos politiska arbete mot svenskt medlemskap i Nato ska karakteriseras av öppenhet och önskan om att samarbeta med alla Anti-Nato krafter oberoende av politisk tillhörighet och religiös inställning.

Föreningen verkar för att Sverige ska föra en oberoende säkerhetspolitik som syftar till att

säkerställa vårt lands oberoende, integritet och säkerhet.

Paroller:

Nej till svenskt Nato-medlemskap

För ett alliansfritt och kärnvapenfritt Sverige

Nej till Nato-baser och krigsövningar i Sverige

Helsingborg 2016-09-12

Föreningen Nej till Nato, Helsingborg.

Wolodarski om hotet mot Gotland

Bredsidorna för Svensk NATO anslutning fortsätter från borgerlig press. Nu har Peter Wolodarski en rätt underlig ledare på ämnet.

Han tar sikte på hotet mot Gotland. Peter Wolodarski har räknat ut att det är överhängande i händelse av en konflikt.

Låt oss fundera på saken. Vad skulle krävas för att Wolodarskis scenario blir verklighet? Vad krävs för att Ryssland verkligen skulle försöka ta Gotland, hypotetiskt?

I händelse av konflikt betyder det att Ryssland försöker genomföra en större amfibieoperation mitt i ett hav där Rysslands fiender har fullständigt sjö- och luftherravälde och där Ryssland bara har två utlopp: St:Petersburg och Kaliningrad. Båda är relativt enkla för motståndaren att blockera.

Det verkar inte speciellt vettigt.

Som slutkläm riktar Wolodarski ett anklagande finger mot den socialdemokratiska regeringen som på grund av ”interna partiskäl” (medlemmarna) inte sägs kunna diskutera NATO medlemskap.

”Krister Bringéus pekar kyligt på dessa besvärande förhållanden. Att regeringen försökt tysta ned hans expertutredning är upprörande, men kan bara förstås av vad analysen också har att säga om Nato.”

Om regeringen Lövén försökt ”tysta” Bringéus utredning kan man bara konstatera att den haft otroligt liten framgång.

Kamp och tvivel på Gotland

Periodvis hålls de vakna nätterna igenom av dånet från stridsflygplan som simulerar mörkerlandning, gång på gångs. Enligt Sten Sandberg är det amerikanska och tyska maskiner som övar.

Polska plan kan visst också förekomma har han hört.

Han tror att syftet är att de skall bekanta sig med inflygningsvägarna till Gotlands flygplatser.

I skuggan av dånet håller en avdelning till Aktionsgruppen Nej till NATO på att starta på Gotland. Sten Sandberg är samordningsansvarig. Allt vore nog gott och väl med ett gryende motstånd… men det finns problem för den begynnande kampen.

För samtidigt berättar Sten att gotlänningarna är mycket tveksamma inför hur Aktionsgruppen leds, eller över tanken på att de själva skall bli fjärrstyrda i detalj från Stockholm.

En del gotlänningar besökte Degerfors för Fredsdagarna och Nej till NATO:s riksmöte där.

De var inte imponerade. Diskussionerna upplevde de som röriga. Debatten om paroller och plattform som rasat i Aktionsgruppen under en stor del av sommaren har inte ökat förtroendet.

Inte heller en del av förslagen.

Ytterligare en invändning är många gotlänningar, även NATO motståndare, fortfarande vill ha kvar något slags militärt försvar av sin landsdel. De tankegångar som väckts på en del håll om att demilitarisera ön har inte fallit i god jord.

Förhållandena på Gotland är speciella understryker Sten Sandberg. Öns politiska liv domineras av Centerpartiet. För att kunna påverka det behöver de involvera och påverka de etablerade partierna.

I synnerhet Centern och Socialdemokraterna.

Just nu planerar Nej till NATO på Gotland att bjuda in de övriga partierna till diskussioner om NATO, alliansfrihet och framtiden.

NATO – en fråga för Norrlands inland?

I Norrlands inland har om Sveriges närmande till NATO varit en icke-fråga.

Fram till nu.

Enligt Monica Nilsson, ordförande i Vänsterpartiet i Vilhelmina och i för inlandsvänsterns samarbetsorganisation kommer nu vänstern i Norrlands inland att börja arbeta med frågan. I södra delarna av landet, på västkusten och kring Vättern finns redan proteströrelser mot de återkommande NATO manövrarna i de egna landsändarna och de stora mängder ammunition som förgiftar miljön.

Varför har det varit tyst så länge?

-Här uppe är vi så nertryckta att vi bara tar emot, svarar Monica Nilsson, även om jag själv ofta kan se bombplanen över mitt hus .

Moisés Ubeiras tal i Sundbyberg 2 september

Kära deltagare och fredsvänner

Välkomna till kvällens jubileum och manifestation.

Ikväll samlas vi framförallt för att ära 60-talets fredsrörelse. För exakt 55 år sedan, alltså september 1961 genomfördes Sveriges första protestmarschen mot kärnvapen. Marschen gick från södra Stockholm till Ursvik i Sundbyberg. Anledningen att marschen då gick hela vägen till Ursvik, var att där fanns Totalförsvarets Forskningsinstitut, även känt som FOI. Där forskade man på kärnvapen under rubriken ”Skyddsforskning”.

Det vackraste av allt, var att marschen blev en milstolpe i den svenska fredsrörelsen.
En rörelse som till slut vann!

Men det var då. Den här rörelsen, är något vi alla borde vara stolta över. Och med facit i hand, en rörelse vi borde ha stärkt, utvecklat och bevarat mycket mer än vad vi har gjort. Speciellt när vi ser hur dagens utveckling går fort fram åt helt fel håll.

Att vara för fred är trots allt att vara mot krig, mot kärnvapen, och mot nutidens största krigsmakt – Nato!

Då var debatten mer öppen. Det lade också en grund för dagens tro på att vi befinner oss i alliansfrihet. Men mycket händer bakom skynket och det skapar helt andra förutsättningar. Och de förutsättningarna närmar oss till Nato och till kärnvapen.

Idag borde fredsrörelsen vara starkare och mer aktuell, för att vår alliansfrihet och vår fredstid är hotad. Idag har vi som sagt en krigsmakt som är otroligt aggressiv och har en skadlig inställning till kärnvapen. Nato. Och Natos försvar vilar på användning av kärnvapen och det vilar till och med på att först kunna använda kärnvapen i så kallad first strike, med andra ord möjligheten att angripa med kärnvapen först vid eventuellt hot.

Denna doktrin som Nato vilar på – att först kunna angripa med kärnvapen är i strid med Sveriges inställning till kärnvapen. Trots detta närmar vi oss till Nato och då också kärnvapen.

Fred och säkerhet byggs inte i första hand på militära åtgärder. Vår säkerhetspolitik ska bygga på att undanröja konflikter. 200 år av fred är grundad på alliansfrihet, internationellt samarbete och bra diplomati. Varför ska vi överge 200 års framgångsrik inställning till fred?

Våra värderingar måste vara tydliga. Vi står upp för fred och då är vi också mot krig,
mot kärnvapen och mot nutidens största krigsmakt – NATO.

Nu när vi är så medvetna om Natos inställning till kärnvapen samtidigt som vi ser vår omvärlds utveckling, då är det direkt farligt att delta i militärallians med nutidens största krigsmakt. Skulle vi också ingå i en allians och bli medlemmar i Nato, då skulle vi också behöva tillföra över 30 miljarder till budgeten. Detta är något som inte ens Major Björklund har täckning för i sin budget. Och om täckningen uppfylls, på bekostnad av vadå? Skola? Sjukvård?

Ikväll säger vi, det räcker nu!

Det räcker med att dra in oss i en allians utan politisk debatt.
Det räcker med närmanden till krigsmakter utan förankring hos befolkningen.

Detta jubileum är mot kärnvapen och att ära 60-talets fredsrörelse och stärka vår innersta vilja och strävan efter fred.
Vi säger därför också nej till NATO och nej till kärnvapen!

Stig Henrikssons tal i Sundbyberg 2 september

Ursvik

Vad var Ursvik?

Det var alltså till Ursvik som den första svenska protestmarschen mot kärnvapen gick. Året var 1961, 23 september sanrt för 55 år sedan. Och ändå finns en minst en deltagare från då med oss idag; Birgitta Sevefjord – fantastiskt!

Nå, målet för marschen var alltså Försvarets forskningsanstalt som forskade på kärnvapen under rubriken ”Skyddsforskning”. Marschen anordnades av den nybildade Kampanjen mot atomvapen (KMA) och kom att bli en milstolpe i den svenska fredsrörelsen.

¤¤¤¤

Försvarsstabens inrikesavdelning, kapten Wallström kontaktade SPV rotel 3 B: (SPV betydde då inte Statens Pensionsverk utan Statspolisens särskilda polisverksamhet som på 80-talet döptes om till SÄPO.)

”Vad man särskilt fäste sig vid var att en stor del av deltagarna utgjordes av skäggiga, smutsiga och ovårdade ynglingar. Även många av de kvinnliga deltagarna gjorde samma intryck om man undantar skäggväxten.”

Flera avdelningar inom säkerhetspolisen m fl bevakade demonstrationen.

Marschen var således välbesökt, inte bara av kärnvapenmotståndare. Jag sitter med i SÄPO:s insynsråd som hade möte i det närbelägna Solna – kvarteret Ingenting lämpligt nog! – och på stående fot inbjöd jag SÄPO-chefen och hans vice att mera officiellt närvara.

Bakgrunden var det svenska kärnvapenprogrammet som startade 1945 och faktiskt pågick ända till avslutning så sent som 1972.

Även om riksdagen så sent som 1968 beslutat avskriva planerna för ett svenskt kärnvapen i och med undertecknandet av icke-spridningsavtalet.

Men redan 1958 beslutade riksdagen att, med bibehållen handlingsfrihet, övergå från forskning om ett svenskt kärnvapen till forskning om att skydda sig mot dessa. Med regeringens godkännande bedrev man dock sk ”utökad skyddsforskning” vilket i klartext betydde fortsatt kärnvapenforskning.

Varför minnas Ursvik idag?

I samband med att Sverige nu har ingått ett samförståndsavtal om värdlandsstöd med Nato har frågan om kärnvapen på svenskt territorium åter aktualiserats. Kärnvapen är en central komponent i Natos militära strategi och man avfärdar inte principen om ”first use”. Trots att vi med avtalet nu ingår ett tätare samarbete med en militärallians som till stor del bygger sin styrka på förmågan att använda kärnvapen så regleras inte detta någonstans i de påskrivna dokumenten.

Från regeringen har man upprepade gånger genom Försvarsminister Peter Hultqvist uttryckt att man förutsätter att gästande stater följer svensk lag och hänvisat till att Sveriges hållning är känd internationellt. Det menar man räcker. Det har också från regeringens håll hävdats att lagen om kärnteknisk verksamhet (1984:3) hindrar införsel av kärnvapen på svenskt territorium. Det stämmer inte. Lagen behandlar enbart civil kärnkraft och är inte aktuell när det gäller kärnvapen. Trots att det alltså saknas en svensk lag mot införsel av kärnvapen på svenskt territorium har regeringen inte bemödat sig om att skaffa några garantier för att Natosamarbetet inte innebär att kärnvapen förvaras i, placeras ut i eller transiteras genom Sverige. Skämmes!

Ibland hänvisas till icke-spridningsavtalet, (Non-Proliferation Treaty, NPT) som en garant för att andra stater inte ska föra in nukleära stridsmedel i Sverige. Innebörden av icke-spridningsavtalet är att endast fem stater – USA, Ryssland, Frankrike, Storbritannien och Kina – tillåts ha kärnvapen. De får dock inte dela med sig av kärnvapen till några andra och dessutom förväntas de rusta ner, vilket dock endast skett i en mycket begränsad omfattning. Avtalet stadgar också att övriga deltagande stater förbinder sig att avstå från kärnvapen. Som en av cirka 180 icke-kärnvapenstater som förbundit sig till avtalet har Sverige alltså lovat att varken tillverka, förvärva, motta eller använda kärnvapen.

Är det så att denna förpliktelse förbjuder införandet av kärnvapen? Enligt icke-spridningsavtalets artikel II borde rimligen svaret vara ja. Problemet är att Natolandet USA gör en annan tolkning. Från amerikanskt håll menar man att kärnvapen kan placeras på icke-kärnvapenmakters territorium utan att betraktas som överförda så länge kärnvapenmakten fortfarande har full kontroll över dem. USA har på så vis placerat ut kärnvapen i Nederländerna, Tyskland, Belgien, Italien och Turkiet men behållit kontrollen över dem. Anmärkningsvärt är att detta heller inte ansetts strida mot icke-spridningsavtalet av de berörda ländernas regeringar.

Det finns dock länder som i sin lagstiftning tagit otvetydig ställning. Vårt grannland Finland tillhör ett av dem. I sin kärnenergilag från 1987 skriver man i under rubriken ”Kärnladdningar” klart och tydligt i § 4: ”Det är förbjudet att till Finland införa kärnladdningar samt att här framställa, inneha och spränga sådana.” Även Nya Zeeland har, trots amerikanska protester, stiftat en sådan lag på initiativ av den dåvarande Labourregeringen och 1987 antogs ”the New Zealand Nuclear Free Zone, Disarmament, and Arms Control Act.”

Sverige bör på samma sätt införa en klar och otvetydig lagstiftning om ett förbud mot införande och transitering av kärnvapen på svenskt territorium. Att förbudet efterlevs ska följas upp genom tillförlitliga kontrollmekanismer. Detta bör riksdagen besluta.

En kärnvapenfri zon i Europa

”Påståendet att kärnvapen kan behållas för alltid utan att någonsin användas – avsiktligt eller av misstag – är inte trovärdigt”, Canberrakommissionens rapport 1996.

I dag är Latinamerika och Karibien, södra Stilla Havet, Sydostasien, Mongoliet, Centralasien och Afrika kärnvapenfria zoner. De zoner som redan finns omfattar hälften av jordens landområden, utgör 99 procent av allt land på södra halvklotet och 74 procent av allt land utanför kärnvapenmakterna. Omkring 1,9 miljarder människor bor inom zonerna.

EU:s hållning till kärnvapen präglas däremot av inkonsekvens. Idag finns kärnvapen i ett en rad europeiska länder – Storbritannien, Frankrike, Belgien, Tyskland, Italien och Nederländerna. Samtidigt som icke-spridningsavtalet lyfts fram som viktigt problematiseras inte det faktum att två av unionens medlemsländer, Storbritannien och Frankrike, själva har och utvecklar kärnvapen. Detta trots att det i avtalet ingår att kärnvapenstaterna förbundit sig att successivt avveckla alla kärnvapen. Därutöver har USA som tidigare nämnts kärnvapen utplacerade i flera av EU:s länder. De amerikanska kärnvapnen är inte bara utplacerade på dessa länders territorium, de kan också användas av det aktuella landet i händelse av krig. Detta strider tydligt mot icke-spridningsavtalet som innehåller ett förbud mot att överlåta kontroll av kärnvapen från kärnvapenländer till icke-kärnvapenländer.

Samtidigt har kärnvapenmakten Ryssland placerat ut en betydande del av sin kärnvapenarsenal inom Europas gränser. Det skärpta läget i Östersjön ger en ny aktualitet åt frågan, inte minst för de nordiska länderna. Den spända relationen mellan Ryssland och Nato riskerar att bidra till en ökad tilltro till kärnvapnens avskräckande förmåga med upprustning och terrorbalans som följd. Ryssland har vid upprepade tillfällen hotat att placera ut sitt kärnvapensystem Iskander-M i Kaliningrad. Enligt Försvarets Forskningsinstitut FOI är det troligt att Ryssland redan placerat kärnvapen i Kaliningrad. Det skulle i så fall innebära att kärnvapen finns 30 mil från Sveriges territorium.

Det finns inga av människor skapade system som är helt säkra. Vi känner till ett antal incidenter där felaktig information skulle kunnat få förödande konsekvenser och i värsta fall kunnat bli starten på ett kärnvapenkrig. Bristande säkerhetsrutiner, fallerade datasystem, missförstånd och osäkerhet har flera gånger varit nära att utlösa avfyrning av kärnvapen från mer än ett land. Ett felaktigt datorchip och en norsk väderballong är två exempel på föremål som båda varit mycket nära att orsaka kärnvapenanfall.

Planen för hur en avrustning skulle kunna gå till finns redan. Under 90-talet arbetade den så kallade Canberrakommissionen fram en serie förslag för kärnvapenavrustning. Bland annat förespråkade man att kärnvapenstyrkorna ska tas ur omedelbar stridsberedskap och att kärnvapenstridsspetsarna ska monteras av från vapenbärarna. Dessutom menade man att kärnvapenstaterna skulle lova att själva aldrig vara de som använder kärnvapen först. De 13 punkterna man la fram antogs enigt av både kärnvapenmakter och icke-kärnvapenmakter vid icke-spridningsavtalets granskningskonferens år 2000 men det togs ingen tidplan för genomförandet. Regeringen bör därför påbörja ett samarbete för att nästa konferens skall kunna fastlägga en tidplan för att genomföra Canberrakommissionens förslag. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna.

Överenskommelser om kärnvapenfria zoner är ett av de allra mest effektiva verktygen mot kärnvapen och mot kärnvapenspridning. Om länder kan vara förvissade om att andra stater inte håller kärnvapen dämpar det viljan att skaffa egna. En kärnvapenfri zon i Europa är därför ett viktigt medel för att öka vår säkerhet. Sverige har ett förflutet av aktivt arbete för nedrustning i allmänhet och kärnvapenavrustning i synnerhet. Genom vår historia av alliansfrihet har vi en unik röst som bör användas än tydligare för en nedrustning inom unionen. Sverige bör, som enskilt land såväl som medlem i EU och FN, agera för att Europa blir en kärnvapenfri zon. Detta bör riksdagen ställa sig bakom.

Mötesdeltagare!

När man startade Kampanjen mot atomvapen var man få och man var svaga. Ändå lyckades det till slut. Och den kampen fortsätter; Mot värdlandsavtal och för en svensk lag mot kärnvapeninförsel i vårt land. För ett kärnvapenfritt Norden i ett kärnvapenfritt Europa i en kärnvapenfri värld.

Vi ger oss inte. Vi finns ju kvar. Vi börjar om. Vi ger oss inte.

Tack för ordet

Staffan Ekboms tal i Sundbyberg 2 sept

1.9 1961 startade Ursviksmarschen i Sverige en kampanj som ledde till att Sveriges planer på egen produktion av kärnvapen stoppades. Detta berodde på den breda optionen som väcktes av en bred politisk mobilisering av krafter mot kärnvapen. Den pågick och följdes upp under flera år på 60-talet.

Denna svenska kamp mot kärnvapen har bidragit till flera framgångar på det internationella planet med överenskommelser om begränsningar av antal kärnvapen. Tyvärr kvarstår dock en massiv kärnvapenutrustning hos stormakterna.

Nu har dock frågan om kärnvapen och Sverige fått en ny och mycket obehaglig aktualitet de senaste åren. Den svenska regeringen har nämligen genom värdlandsavtalet med Nato som antogs i riksdagen i maj i år sett till att Sverige alltmer nalkats Nato och dess kärnvapenarsenal.

Detta framgår tydligt av avtalet som godkänner Natos grundläggande strategi som bland annat innefattar first strike, dvs möjligheten att använda kärnvapen i första hand. Det öppnar även möjlighet av etablerande av Natobaser där kärnvapen eventuellt kan placeras.

Detta är ett exempel på den svenska regeringens dubbelspel. Å ena sidan påstår de sig verka mot spridning av kärnvapen och för nedrustning samtidigt som de å andra sidan samverkar med Nato och dess kärnvapenstrategi.

Dessa steg närmare Nato leder till en stegring av den existerande spänningen i Östersjöområdet.

Det finns inget behov för Sverige att lämna sin alliansfria politik. Inget hot mot Sverige kommer från Ryssland med vilket land Sverige haft en fredlig relation i mer än 200 år.

Hotet om ett medlemskap i Nato kräver att en bred mobilisering sker av alla krafter mot medlemskap oavsett partifärg eller religion.

Svenska folket har i många opinionsundersökningar visat en klar övervikt för avståndstagande till svenskt medlemskap. Dock är risken för att Sverige blir med i Nato formellt ett klar hot t.ex vid en annan regering.

Det bästa sättet att kämpa mot kärnvapen är att se till att Sverige aldrig går med Nato.

Nej till svenskt medlemskap i Nato.

Nej till kärnvapen i Sverige.

Riv upp värdlandsavtalet.

För ett alliansfritt Sverige.

Staffan Ekboms tal under Nordiska Fredssamtal i Degerfors, 14 aug

NATO bildades 1949. Den kan karakteriseras i första hand som en försvarsorganisation mot Sovjetunionen med koncentration av verksamheten till Europa. Världen kan då ses som uppdelad i 2 delar dels Sovjetunionen med förbundna stater dels västmakterna med USA i spetsen. Bedömningen av Nato som en försvarsorganisation styrks av att Nato inte ingrep när Sovjet gick in i Ungern och i Tjeckoslovakien. Det var Sovjets intressesfär.
Men Sverige och Finland gick inte med utan blev neutrala och alliansfria.

När Sovjet och Warszawapakten upplöstes 1991 uppstod en oklarhet vad gällde Natos uppgifter.

Så småningom utkristalliserades att NATO skulle få en världsomspännande uppgift som framstår som att vara ett instrument för USA:s utrikespolitik. 80% av Natos budget kommer från USA. En amerikansk general är alltid befälhavare.

Det som hände även var att Sverige successiv nalkades NATO.

Sverige ansökt sig 1994 till Partnerskap för fred. Sverige upprättade 1998 en delegation vid Natos högkvarter i Bryssel. 2002 beslöt Sverige att deltaga i afghanistankriget. 2009 utfärdar Sverige en ensidig solidaritetsförklaring som innebär att Sverige ska göra insatser om länder i närheten blir attackerade. 2011 deltar Sverige i Natos angrepp på Libyen som ledde till Khaddafis död. 2013 ansluter sig Sverige till Natos reservstyrkor. 2014 undertecknades värdlandsavtalet.

2015 planeras att gå med Natos center för strategisk kommunikation, STRATCOM.

2016 godkändes värdlandsavtalet tillsammans med anpassning av svenska lagar av riksdagen.

Värdlandsavtalet innebär ökning a spänningarna i Östersjöområdet. Det bidrar till undergrävande av alliansfriheten och är ett hot mot Sveriges självständighet. Avtalet innebär en risk att Sveriges territorium används för att upprätta baser främmande militär, inklusive med kärnvapen samt att Sverige används för krigföring mot tredje land. Avtalet försämrar Sveriges internationella rykte som neutral medlare.

Aktionsgruppen Nej till NATO Stockholm bildades hösten 2014 efter studiecirkel i FiB/KS regi.

En plattform och ett upprop mot värdlandsavtalet skapades. En namninsamling med uppropet som bas startades som samlade till slut 42 000 underskrifter.

Därefter har flera offentliga möten hållits bl.a med Stefan Lindgren och Sven Hirdman. Vi har hållit ett möte i gamla riksdagshuset där personer från flera politiska partier talade bl.a Hans Blix.

Inför beslutet i riksdagen om värdlandsavtalet samlades ca 2000 personer på Sergels torg och 600 personer i Göteborg i protest mot detta odemokratiska beslut.
Opinionsundersökningar har ju visat att ca 50% av den svenska befolkningen är negativa till NATO.

Antinato rörelsen har under denna tid spridit sig till större delen av landet med grupper i t.ex Göteborg Helsingborg Uppsala Gotland Nybro Örebro Västerås Umeå Luleå m.fl.
Otaliga möten har hållits över hela landet med framträdande roller av Maj-Britt Theorin Thage G Petterson Stig Henriksson och Sven Hirdman.

På nätet har en site inrättats nejtillnato.se där dokument lagts upp och länkar lagts till och en hemsida på Facebook skapats med mer än 6200 gillare och mängder av artiklar som givit upphov till häftiga diskussioner och annonserats om möten.

Vi har varit ute på gator och torg och diskuterat med folk om Nato och värdnationsavtalet vecka ut och vecka in.

En betydelsefull roll har spelats av natoutredningen som Stina Oscarsson har lett som producerat en viktig bok. Även Stina har landet runt och talat om Nato.
Fredsrörelsen med bl.a Kvinnor för fred har även varit drivande i kampen mot värdlandsavtalet.

Efter beslutet i riksdagen har regeringen med Peter Hultqvist i spetsen raskt vandrat vidare närmare Nato. Hultqvist har varit i USA och undertecknat ett samarbetsavtal med hemliga bilagor. Sverige har fortsatt deltaga i krigsövningar som Baltorp i Östersjön och en megastor övning Anaconda i Polen intill ryska gränsen med 32 000 soldater. I juli åkte 3 ministrar till Natos konferens i Warszawa. Regeringen har beslutat om fördubbling av antalet soldater i norra Irak.

Kampen går vidare.

Våra insatser har bidragit till att opinionen fortsätter att vara negativ till Natomedlemskap.

Dock är den inte mobiliserad till aktivitet till synliga insatser. Fortfarande finns en generationsklyfta där de unga inte är engagerade aktivt i motståndet i stor utsträckning.
Massmedia, främst de stora tidningarna, ignorerar antinatoarbetet.

Det krävs för det fortsatta nödvändiga arbetet mot Natomedlemskap en breddning och intensifiering av arbetet. Grupperna mot Nato håller nu på att bilda en riksorganisation med gemensam plattform och paroller. Ett brett samarbete mellan alla Antinato organisationer bör skapas. Kontakter med fredsorganisation, kyrkliga organisationer mm behöver göras. Det största hotet framöver är att en natovänlig regering kommer till makten framöver.

Behovet av en ny namninsamling mot natomedlemskap kan bli aktuell.

Riv upp värdlandsavtalet.

Nej till svenskt medlemskap i NATO.

För ett alliansfritt Sverige.

Stormöte 1 sept

Välkomna tillbaka efter sommarvila.

Nu väntar nya uppgifter för oss natomotståndare. Hur ska vi utforma det fortsatta arbetet efter att det eländiga värdlandsavtalet röstades igenom i riksdagen? Hotet om Natomedlemskap är knappast mindre. Förespråkarna gnetar på. Regeringen eskalerar samarbetet hela tiden. Hultqvist åker till USA och undertecknar avtal om ökat samarbete med hemliga klausuler. Tre ministrar med Löfven i spetsen deltog på Natos möte i Warszawa i somras. Krigsövningarna med Nato som Baltops och Anaconda i Polen följer varandra i spåren.

Vi kommer att bilda en riksorganisation med i höst i samband med ett riksmöte. Det var givande diskussioner i Degerfors som vi ska redovisa. Vi har några frivilliga som ställt upp på interimstyrelsen/arbetsgruppen som förbereda riksmötet.
Många konkreta uppgifter är på gång som vi kan diskutera nu. Viktigt att så många som möjligt kan komma på mötet.

Tid: 1 september, kl 1800

Plats: Solidaritetshuset, Tegelviksgatan 40, Stockholm.

formalia
redogörelse för Degerfors
riksorganisation med paroller och plattform samt riksmöte
demonstration i Sundbyberg 2.9
vad göra i höst?
- a förslag från Marilyn om seminarier på ABF huset
- b bokbord
- c nya flygblad
- d mm
möten internt framöver
övriga frågor

Vi ses
Staffan