Stefan Lövén pekar ut sin riktning

Stefan Lövén har hållit linjetal om säkerhetspolitik under sitt besök i Finland. Man får bilden av en man som försöker buga åt alla håll samtidigt.

Han erkänner å ena sidan faktiskt att de Hirdmanska invändningarna är rimliga. ”Tanken om Östersjön som ett fredens hav ska återupprättas.”

Att Sveriges allt närmare integration i NATO skulle kunnat bidra till spänningarna föresvävar honom icke.

Han bekräftar också sin tro på de mer eller mindre konstifika hotbilder som ventileras av NATO vännerna. ”I allt högre grad förekommer påverkansoperationer, cyberoperationer och desinformation, även mot Sverige.”

Allt fortsätter i stort sett som förut.

 Statsminister Stefan Löfven och Finlands president Sauli Niinistö vid den utrikes- och säkerhetspolitiska konferensen Gullrandasamtalen. Foto: Juhani Kandell/Tasavallan presidentin kanslia

Statsminister Stefan Löfven och Finlands president Sauli Niinistö vid den utrikes- och säkerhetspolitiska konferensen Gullrandasamtalen. Foto: Juhani Kandell/Tasavallan presidentin kanslia

Jag vill tacka våra värdar för inbjudan hit till Gullranda, och för möjligheten att ge min syn på säkerheten i Östersjön och i Nordeuropa.

Att tala om säkerhetspolitik i Finland är nästintill en tradition för socialdemokratiska statsministrar.

I juni 1983 talade Olof Palme inför Paasikivi-samfundet i Helsingfors. Det var mitt under det kalla kriget, och kärnvapenhotet stod i centrum för den säkerhetspolitiska debatten. I vår del av världen handlade det mycket om möjligheten att skapa en kärnvapenfri zon i Norden.

Elva år senare, 1994, var Ingvar Carlsson statsminister i Sverige. Efter Berlinmurens fall fanns det ett helt annat samarbetsklimat i Europa och i världen. Finland och Sverige var båda på väg in i EU som fullvärdiga medlemmar.

Carlssons tal andades optimism och entusiasm. Nu skriver vi 2016, och omvärlden är åter mycket orolig. I Mellanöstern rasar krig och konflikter. Stridigheterna i Syrien har pågått längre än hela andra världskriget, och vi ser ännu inget slut på dem.

Terrorismen har slagit hårt, både där och här i Europa. Den moderna våldsbejakande extremismen är global i sin utbredning, men rekryteringen är ofta lokalt förankrad. Den finner sin näring i polarisering, sociala klyftor och segregation.

I Sverige har minst 300 av våra egna invånare rest till Syrien och Irak för att delta i våldsutgjutelser under ledning av Daesh.

I centrala Afrika pågår en av världens största konflikter i de Stora sjöarna och flera länder plågas av våld, och här i Europa ser vi hur både värderingar och folkrätt utmanas. Världens konflikter har under många år blivit färre – men nu blir de fler.

Kärnvapen fortsätter existera och utvecklas. De gör inte världen säkrare. Allt detta kan fylla oss med pessimism – men det bör också fylla oss med beslutsamhet, och vilja till handling.

Mer än någonsin behöver vi ett djupt engagemang för fred och försoning, för demokrati och mänskliga rättigheter, för nedrustning, solidaritet och medmänsklighet. Sverige ska vara en stark röst i världen.

Vi slår vakt om friheten, tryggheten och säkerheten i Sverige. Vår självständighet vilar på två pelare, alliansfriheten och samarbetslinjen. Utrikespolitiken är vårt första försvar, vi bygger säkerhet tillsammans med andra, såväl länder som organisationer.

***

Och vår förmåga att agera börjar i vårt närområde.

Här i Finland, under Helsingforskonferensen 1975, lades grunden för en europeisk säkerhetsordning.

Den utmanas nu i grunden, av Rysslands olagliga annektering av Krim och av aggressionen i östra Ukraina.

Det är allvarligt.

Att använda militärt våld för att ändra staters gränser är i strid mot folkrätten och kan aldrig accepteras.

Varje land har rätt till respekt för sin suveränitet och sin territoriella integritet. Detsamma gäller varje stats rätt att självständigt göra sina säkerhetspolitiska val. Stora och militärt starka nationer tar för egen del den rätten som självklar. Men de har ingen rätt att påverka andra stater, att inskränka deras suveränitet att fatta sina egna beslut om vilken säkerhetspolitisk linje man vill välja.

I östra Ukraina fortsätter striderna, mer än två år efter det att den ryska aggressionen startade. Någon avsikt att lämna Donbass märks inte.

Minsk-överenskommelserna har långt ifrån implementerats. EU:s sanktioner mot Ryssland ska upprätthållas tills de uppställda kraven uppfyllts. Samtidigt behöver stödet till reformer inne i Ukraina fullföljas. Att reformprocessen där lyckas är strategiskt viktigt – för Ukraina, för hela regionen, men också för EU. Åtgärderna mot korruptionen i landet förs med större kraft och beslutsamhet.

Ukraina ska bli fritt både från annektering och från korruption.

***

Europas försämrade säkerhetsläge märks också i vårt mer omedelbara närområde. Övnings- och underrättelseaktiviteten i Östersjöregionen har ökat.

Vi har sett hur ryskt militärt flyg agerat både oprofessionellt och provocerande, på ett sätt som ökat risken för incidenter.

I allt högre grad förekommer påverkansoperationer, cyberoperationer och desinformation, även mot Sverige.

Östersjöområdet borde präglas av avspänning och gemenskap, av kontakter mellan länder och folk, av respekt och förtroende och tillit. Men de senaste årens utveckling har dessvärre ökat spänningarna. Den utvecklingen måste vi vara med om att vända. Tanken om Östersjön som ett fredens hav ska återupprättas.

***

Vår relation till Ryssland är av största betydelse. Men förutsättningarna för samarbete kommer vara försämrade så länge som den nuvarande ryska politiken förs, såsom den uttrycks vad gäller Krim, i Ukraina och runt Östersjön.

Därför är det viktigt att tydligt stå fast vid våra principer och våra demokratiska värderingar i alla kontakter vi har med ryska företrädare.

I detta arbete har Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) en viktig roll. Det ligger även i vårt intresse att utveckla samarbetet med Ryssland genom ömsesidig och respektfull dialog liksom genom samverkan i regionala format som Arktiska rådet, Barentsrådet och Östersjöstaternas råd.

Vi måste använda varje fora vi har för en fortsatt dialog om de normer och principer som långsiktigt skapar förtroenden, stabilitet och säkerhet i Europa.

***

Den säkerhetspolitiska terrängen har blivit svårare att navigera i. Det ställer större krav på försiktighet och ansvarstagande för fred och säkerhet.

Även om läget i Östersjöområdet försämrats upplever vi i Sverige inget direkt militärt hot mot vårt land. Också framöver ser vi ett enskilt militärt väpnat angrepp mot Sverige som osannolikt.

Men kriser eller incidenter kan uppstå, och militära angreppshot kan aldrig uteslutas. Verklig säkerhet är också mycket mer än avsaknaden av krig.

Pandemier, tekniska framsteg som hamnar i fel händer, klimat och naturkatastrofer, terrorismen, hoten mot det öppna samhället, yttrandefriheten och friheten på nätet, gränsöverskridande brottslighet och finansiella flöden kan hota vår säkerhet.

Mot denna bakgrund utarbetar den svenska regeringen för närvarande en nationell säkerhetsstrategi, som svarar upp mot nutidens och framtidens breda säkerhetsbegrepp.

***

Den svenska regeringen håller fast vid Sveriges säkerhetspolitiska linje.

Den är tydlig, välkänd och respekterad. Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl, och den bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa. Den förutsätter en bred och ansvarsfull utrikes- och säkerhetspolitik, i kombination med fördjupade försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten och en trovärdig nationell försvarsförmåga. Vid den här tiden förra året fattade Sveriges riksdag med bred majoritet ett beslut om det svenska försvarets inriktning för de kommande fem åren. Efter en längre tid av minskade resurser investeras nu 17 miljarder kronor i en höjd militär förmåga fram till 2020.

Det kommer att stärka Sveriges förmåga att försvara sig mot ett väpnat angrepp. Det är en viktig signal till omvärlden om vår beslutsamhet att i alla lägen värna vår suveränitet och territoriella integritet.

Att hålla fast vid den militära alliansfriheten är för oss i grunden en defensiv militärpolitisk hållning. Syftet är att minska spänningarna i vårt närområde.

Vi ska inte göra några tvära kast, i utrikes-, försvars- eller säkerhetspolitiken.

Vi vill inte bidra till att skärpa det militärstrategiska läget eller skapa motiv för andra att ta till oberäkneliga och hastiga ageranden. Vi vill inte behöva delta i militära operationer som beslutas av andra än oss själva. Och vi tar avstånd från att ha kärnvapen som en del av försvarsförmågan.

Som militärt alliansfria är vi starka förespråkare för gemensam säkerhet. Säkerhet byggs i samarbete med andra, inte i konfrontation.

Sverige fördjupar därför sina bilaterala och multilaterala relationer med länder och organisationer i vårt närområde.

Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller nordiskt land.

Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vårt land ska därför kunna ge och ta emot stöd, såväl civilt som militärt.

Vi ska vara fria från allianser – men alltid redo att ta ansvar för vår gemensamma säkerhet.

***

Vi tror på samarbete på bred front. I denna samarbetslinje spelar kontakterna med Finland en alldeles särskild roll.

Med det försämrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområde har det strategiska utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet mellan Sverige och Finland blivit särskilt betydelsefullt.

Vi har båda en lång tradition av militär alliansfrihet och en likartad syn på internationell säkerhet.

Det skapar goda förutsättningar för ett ännu närmare samarbete.

Vi har också påbörjat en operativ planering för situationer bortom fredstida förhållanden. Det är ett viktigt komplement till respektive lands enskilda nationella planering. För att våra länder ska agera tillsammans behöver naturligtvis nödvändiga politiska beslut fortfarande fattas nationellt, och det fördjupade samarbetet innebär inte en svensk-finländsk försvarsallians.

***

För en dryg månad sedan var president Niinistö och jag själv inbjudna till Vita huset i Washington, tillsammans med statsministrarna från övriga nordiska länder.

President Obama tog emot oss med en stark beskrivning av de nordiska ländernas möjlighet till global påverkan, som han sa: ”You are punching well above your weight”.

Det finns ett starkt internationellt intresse för våra nordiska värderingar och för vår samhällsmodell.

Toppmötet var också en signal om att Europa – inte minst Nordeuropa – spelar en viktig roll i ett förändrat säkerhetspolitiskt läge.

Från svensk sida välkomnar vi ett fortsatt utvecklande av det nordiska utrikes- säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet, inklusive Nordefco, vilket också betonades av USA. Vi ska fortsätta excellera ovan vår viktklass.

***

Vårt bilaterala samarbete med USA har stor betydelse. Amerikanerna har alltjämt en viktig roll för säkerheten i Europa, med sin militära förmåga och sitt tekniska kunnande, och den huvudroll de spelar i olika internationella operationer.

Den transatlantiska länken är grundläggande för den europeiska säkerheten.

Sverige och USA har nyligen gjort en gemensam avsiktsförklaring om ramen för vårt försvarspolitiska samarbete på flera nyckelområden.

I förhållande till Nato har Sverige, liksom Finland, valt en samarbetslinje och inte en medlemskapslinje.

Vi har med stort intresse tagit del av den expertutredning om olika konsekvenser av ett eventuellt Nato-medlemskap för Finland som presenterades i slutet av april.

Utan att värdera de olika argumenten i studien vill jag ändå säga att vi ser den som en viktig markering av betydelsen av ett fortsatt nära svensk-finskt samarbete och samsyn på det säkerhetspolitiska området.

Samarbetet med Nato har utvecklats under senare tid – bara för någon månad sedan fattade riksdagen beslut om ett värdlandsavtal med Nato som möjliggör mer av gemensamma övningar.

Det är viktigt för Sverige att kunna föra en bred politisk dialog med olika säkerhetspolitiska aktörer, särskilt om utvecklingen i vårt närområde. Nato-samarbetet ger oss dessutom möjligheter att utveckla den svenska försvarsmakten, både för det nationella försvaret och för förmågan att delta i insatser för internationell krishantering.

En viktig del av Sveriges och Finlands partnerskap med Nato är den dialog som våra båda länder för med Nato om säkerheten i Östersjöregionen. Syftet med den dialogen är att öka förståelsen för utvecklingen i vårt närområde, och därmed bidra till förutsägbarhet och stabilitet. Närmast kommer president Niinistö och jag att föra denna dialog vidare vid en särskild diskussion i anslutning till Nato-toppmötet i Warszawa om några veckor.

Vi fortsätter skapa säkerhet tillsammans.

***

Vänner, Nu har det också gått mer än två decennier sedan Sverige och Finland trädde in som medlemmar i Europeiska unionen.

EU är vår viktigaste utrikespolitiska plattform.

Ett väl fungerande samarbete inom EU är också en förutsättning för fred. Mitt i alla kriser som europasamarbetet nu genomgår får vi inte glömma dess historiska betydelse för att förebygga konflikter mellan europeiska länder.

Vi är som starkast när vi står enade.

EU:s östliga partnerskap är ett exempel på hur en stark grannskapspolitik främjar fred och välstånd. EU står enat för en tvåstatslösning i Mellanöstern och förenas i ansträngningarna för att förhandlingarna i fredsprocessen återupptas. Vårt gemensamma agerande visavi Ryssland och i Ukraina är ytterligare exempel på hur EU utgör en utrikespolitisk kraft. Inom kort kommer EU också att ställa sig bakom en global säkerhetsstrategi. Det är välkommet.

De europeiska länderna måste ta ett större samlat ansvar för Europas säkerhet. Från svensk sida vill vi gärna se en starkare gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom EU. En sådan skulle kunna göra mer för att förebygga och hantera konflikter i Östeuropa, i Mellanöstern och i Afrika som påverkar också oss. Vi vill också utveckla EU:s förmåga att kunna stötta och stärka medlemsstaternas motståndskraft mot hybridhot. För att kunna agera så effektivt som möjligt i olika krishanteringsinsatser kan EU med fördel också utveckla sina egna partnerskap med FN och med Nato.

Men just nu är tilltron till europaprojektet försvagad.

Under det gångna året har EU haft stora svårigheter att genomföra de beslut vi fattat om en mer rättvis fördelning av flyktingar, och förra sommaren rådde stor oro kring möjligheterna för Grekland att vara kvar i eurozonen.

Om bara några dagar ska Storbritannien hålla sin folkomröstning om fortsatt medlemskap, och utgången verkar genuint oviss.

Risken finns att ett eventuellt brittiskt utträde ger medvind för dem i våra medlemsstater som väljer isolationism framför samarbete. Oavsett utgången i Storbritannien så måste vi anstränga oss mer för att EU ska svara upp mot medborgarnas egna önskemål – om rättvisa arbetsvillkor, löner och sociala villkor. Bara så kan vi förstärka förtroendet för den Europeiska unionen, och jag har därför bjudit in till ett särskilt socialt EU-toppmöte i Sverige nästa år för att ta de här frågorna vidare.

***

Vänner, ”Sverige har levt och andats FN i nästan 70 år.”

Så sa Ban Ki-moon när han besökte Stockholm för en tid sedan.

Det är sant. Vårt stöd är starkt. Förenta nationerna är den enda verkligt globala organisation som finns för upprätthållande av internationell fred och säkerhet. För en regering som står för solidaritet, globalt engagemang och internationellt ansvarstagande för fred är det en självklarhet att driva på för en stärkt och fördjupad FN-politik. Det ligger helt enkelt i Sveriges intresse.

Oavsett vilka utmaningar världen möter; om det är en mer bräcklig europeisk säkerhetsordning, ett Mellanöstern som präglas av ohyggliga våldsdåd och påtaglig instabilitet, eller en flyktingkris som inte varit värre sedan andra världskriget – så är det i folkrätten, i det multilaterala samarbetet och i Förenta nationerna som vi måste ta spjärn.

Och förra året innebar flera genombrott för det globala samarbetet.

I allt det mörka finns också ljus.

Den extrema fattigdomen har halverats.

9 av 10 flickor och pojkar världen över går i dag till skolan. Mödradödligheten har minskat, barndödligheten likaså. Miljarder människor har fått tillgång till rent vatten.

Fram växer nu en global medelklass där varannan människa har tillgång till en mobiltelefon.

Flera viktiga framgångar kunde noteras i det globala mellanstatliga arbetet förra året. Utvecklingsfinansiering, nya globala hållbarhetsmål i Agenda 2030, och ett nytt klimatavtal i Paris. Detta är frukter av ett FN-samarbete som fungerar.

Men FN kan och bör göra mer, inte minst för att förebygga de hot och risker som världen nu ser vad gäller krig, terrorism och klimat. Fred byggs inte bara genom att krig och konflikter ska avslutas. Ännu viktigare är att se till att de aldrig bryter ut.

För det krävs mer av avspänning, mer av samarbete för global utveckling, mer av förebyggande.

Här ska Förenta nationerna behålla och utveckla sin unika roll. Det är för att förstärka det arbetet som Sverige vill ta plats i FN:s säkerhetsråd, och kandiderar vid omröstningen i New York om en dryg vecka. En allt mer globaliserad värld kräver ett starkare globalt samarbete. Det ska FN leda.

***

Låt mig avsluta där jag började. När Sverige och Finland samarbetar gör vi det inte bara som nära grannar.

Vi har en gemensam historia och vi har en gemensam värdegrund, med ett brett folkligt och politiskt stöd.

Vi har en gemensam historia – och vi har också en gemensam framtid, där jag vet att vi tillsammans kommer fortsätta skapa avspänning och säkerhet i Östersjön och i Nordeuropa.

I mörka vatten


Fördes svenska folket bakom ljuset i ubåtsfrågan? Ambassadör Mathias Mossberg och amiral Jacob Börresen samtalar om ubåtar och säkerhetspolitik. Samtalsledare: Anders Björnsson. ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm.

Nordiska fredssamtal

degerfors352

 

Tid: 12-14 Augusti 2016.

Plats: Degerfors Folkets Hus.

Arrangemang: Folket i Bild-Kulturfront, Stockholmsavdelningen anordnar ett tredagars seminarium Degerfors i samarbete med Vänsterpartiet i Degerfors. Temat i år blir NATO-frågan. Det kommer föredragshållare från Sverige, Finland och Danmark.

Man anmäler sig genom att betala 350 kronor till Folket i Bild-Kulturfront i Stockholm, Postgiro 51 653-4. Vänsterpartiet äger ett hus där man kan bo billigt. Om man vill bo där skriver man till Jan Ask (rodvitner@gmail.com). Man får ta med egen sovsäck. Det finns ett mindre antal sängar för äldre och handikappade som måste reserveras.

Det finns pensionat, Jan-Erik Romson (romson.je@gmail.com) vet hur man kontaktar dem.

Stormöte

Nej-till-NATOvinjett

Om: Stormöte för att diskutera framtiden inför sommaruppehållet.

Tid: den 15 juni 2016, klockan 18:00

Plats: Drakensalen,  Solidaritetshuset, Tegelviksgatan 40, Stockholm

Viktigaste frågan nu är framtiden för anti Nato arbetet med bildande av förening och hur vi ska lägga upp arbetet fram över.

Dagordning:

  1. formalia
  2. rapporter från 21.5 mm.
  3. namninsamlingen
  4. diskussion kring plattform, paroller och stadgar för riksföreningen.
  5. handlingsplan
  6. Degerfors och sommarens aktiviteter
  7. ekonomin
  8. övrigt

Vad är minoritetsbordläggning?

Just som Värdlandsavtalet ser ut vara på väg mot ett nästan helt oundvikligt antagande av Riksdagen.

Det fanns en möjlighet att göra Värdlandsavtalet vilande i ett år. Det hade krävt att både SD och Vänsterpartiet röstade för en minoritetsbordläggning.

Processen är inte helt enkel.

Vi tänker oss att regeringen vill genomföra ett lagförslag. Som Värdlandsavtalets godkännande. Vi tänker oss vidare att en större grupp i Riksdagen motsätter sig det och vill stoppa ärendet. För att kunna genomföra en minoritetsbordläggning måste ett ärende passera tre spärrar, eller tre hinder innan regeringens proposition görs vilande i cirka ett år.

Spärr nr 1, KU

Först och främst måste Konstitutionsutskottet granska ärendet och godkänna att det kan minoritetsbordläggas. Det blir då liggande i ett år.

Det finns ett tidigare exempel på minoritetsbordläggning. Det var när Vänsterpartiet och Miljöpartiet gemensamt bordlade regeringens datalagringsdirektiv. Innan det bordlades hade KU bestämt att datalagringsdirektivet sorterade under Regeringsformen (RF) 2 kapitlet, 22§. Det är den 22§ som gör minoritetsbordläggning möjlig. Regeringsbeslut som kan bordläggas är de som anses äventyra svenskarnas medborgerliga fri- och rättigheter på de här punkterna:

  1. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och föreningsfriheten (1 § förstastycket 1-5),
  2. skyddet mot annat kroppsligt ingrepp än som avses i 4 och 5 §§, mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång, mot intrång i förtroliga försändelser och meddelanden samt i övrigt mot intrång som innebär övervakning och kartläggning av den enskildes personliga förhållanden (6 §),
  3. rörelsefriheten (8 §), och.
  4. offentligheten vid domstolsförhandling (11 § andra stycket andra meningen). ”

Poängen med minoritetsbordläggning är med andra ord att göra det svårt att sjösätta lagstiftning som hotar svenskarnas fri- och rättigheter.

Spärr nr 2, anmälan

Tillräckligt många riksdagsledamöter måste lämna in en formell anmälan. Den biten är faktiskt den enklaste. Det räcker med att minst tio riksdagsledamöter lämnar in en anmälan om minoritetsbordläggning.

Spärr nr 3, Riksdagen

Vi tänker oss nu att regeringens proposition om Värdlandsavtal är på väg mot omröstning i Riksdagen med vidhängande begäran om minoritetsbordläggning av oppositionen.

Då återstår sista steget. Om ”fem sjättedelar” av riksdagsledamöterna eller fler röstar för regeringens förslag ja då går det igenom ändå.

Majoriteten kan köra över minoriteten.

För att regeringens förslag skulle ha kunnat stoppas måste det med andra ord över strecket på 59 ledamöter som motsätter sig det. Vänsterpartiet och SD hade tillsammans haft 70 ledamöter. Det hade räckt för att bordlägga avtalet.

●●●
När möjligheten av en minoritetsbordläggas dök upp tog Per T Ohlsson i Sydsvenska till brösttoner om hur vänsterpartiet och Sverigedemokraterna egentligen var samma skrot och korn.

Sverige konfronteras med två enorma utmaningar som endast kan hanteras i internationell samverkan: ett aggressivt och revanschistiskt Ryssland som flyttar gränser med våld och den största flyktingkrisen sedan andra världskriget. Till sådana samarbeten säger SD och V ett unisont nej. För trots en ytlig fiendskap behöver de varandra enligt logiken min fiendes fiende är min vän.

Deras gemensamma fiende är det fria, öppna samhället.i

Nu har SD, ”de bruna” svängt.

Frågan är om detta skulle bevisa att någon slags djup intressegemenskap mellan ”de bruna” och liberaler och moderater?


iI en rödbrun garderob” av Per T Ohlsson, Sydsvenskan, 22 maj 2016.

Maj Britt Theorins tal på Sergels torg 21 maj

DSC_0026

Maj Britt Theorins anförande vid manifestationen på Sergels torg, 21 maj 2016

NATO vårt som är i himlen
helgat varde ditt namn
ske NATO-kommandots vilja
i himlen
så ock på jorden.
Vår dagliga NATO-propaganda
ge oss idag
och förlåt oss vår gamla fredsretorik
såsom vi också förlåta dem vi exporterar vapen till
Och inled oss inte i alliansfrihet
utan fräls oss från självständighet.

Ty riket är NATO:s och makten
och härligheten
i evighet
Amen.

Så skriver Göran Greider i Dalademokraten.

NATO vårt som är i himlen”.

NATO är världens största kärnvapenallians. Vart leder oss värdlandsavtalet med NATO?

Vill du ha kärnvapen i din kommun och bli förstahandsmål i krig ? Ställ den frågan till alla ivriga NATO-anhängare i riksdag och kommuner. Kärnvapen är konsekvensen av ett medlemskap i militäralliansen NATO. NATO:s försvar vilar på användningen av kärnvapen, ja t.o.m på användning av dem allra FÖRST.

Sverige ligger där vi ligger och det kan vi inte ändra på. I vårt närområde har spänningarna ökat. Ett svenskt och ev. Finskt medlemskap i NATO vid den 120 mil långa direkta landgränsen till Ryssland skulle ÖKA spänningen inte minska den.

Vad skall vi då göra för att minska spänningarna?

Istället för vapenskrammel: återta samtalen med Ryssland på alla nivåer från statsministern, ministrarna, över myndigheter och institutioner till frivilligorganisationer och bygg upp kontakterna igen. Precis som Sverige gjort tidigare och som Finland gör idag.

Att tala med varandra skadar ingen!

Vänortsavtal är bättre än NATO:s militära avtal!

Fred och säkerhet byggs INTE genom militära åtgärder. Säkerhetspolitik måste utgå från att dämpa och UNDANRÖJA konflikterna – inte utkämpa dem!

Säkerhetspolitik är Margots uppgift, inte Peters. Den formas genom internationell politik, diplomati, freds- och nedrustningspolitik och kärnvapennedrustning. Genom rättvisepolitik, samarbete, bistånd, fredsbyggande, konfliktlösande, flyktingpolitik, handel och stärkande av FN men också genom ett militärt försvar för att försvara Sverige. Dock först när allt annat prövats!

Statsministern säger att Sverige inte skall gå in i NATO. Det är bra men inte tillräckligt. Det är också viktigt att säga VARFÖR vi inte skall gå in i NATO och inte lämna fältet fritt för Dagens Nyheters och allianspartiernas NATO propaganda.

Alliansfriheten ger oss HANDLINGSFRIHET och minskar risken att dras in i krig. 200 år av fred genom en politik grundad på neutralitet och alliansfrihet, klok utrikespolitik, internationellt samarbete och aktiv freds- och nedrustningspolitik har gynnat Sverige väl.

Varför överge 200 års framgångsrik politik?

Inget land kan finna säkerhet på ett annat lands bekostnad. Säkerheten måste sökas gemensamt. Det är en MODERN säkerhetspolitik.

NATO:s doktrin om första-användning av kärnvapen är i strid med den svenska inställningen att kärnvapenmakterna skall förbinda sig att att aldrig använda kärnvapen första och aldrig skall använda dem mot icke-kärnvapenländer.

Sverige har sedan 1960-talet bedrivit en konsekvent anti-kärnvapenpolitik. Kärnvapen ger ingen säkerhet. Tvärtom! De stater som förlitar sig på kärnvapen är mer utsatta för kärnvapenhot. Särskilt de som har kärnvapen placerade på sin mark. De är legitima mål för kärnvapenangrepp.

Kärnvapen har utplacerats i andra länder och de finns kvar i Belgien, 10 mil från flygplatsen, i Tyskland, Italien, Nederländerna och i Turkiet, 50 mil från IS/Daech huvudstad Raqqa. Detta om något borde inge oss oro.

Vad händer med Sveriges alliansfrihet om Sverige knyts fastare till NATO genom Värdlandsavtalet? NÅGOT NEJ TILL UTPLACERING AV KÄRNVAPEN FINNS INTE I VÄRDLANDSAVTALET. Men i flera paragrafer i avtalet återfinns kärnvapen.

Nästa vecka skall riksdagen godkänna värdlandsavtalet. Det sägs handla om juridik och skattesatser men handlar självklart om politik. SÄKERHETSPOLITIK.

BÄST VORE OM VÄRDLANDSAVTALET SLÄNGDES I PAPPERSKORGEN! MEN TYVÄRR SKER INTE DET.

Vad kan vi göra?

Visst är det positivt att Peter Hultqvist sagt att några kärnvapen inte skall placeras på svensk mark och inte heller NATO-baser.

Avtalet säger tyvärr något annat!

Djävulen finns som alltid i detaljerna. I olika paragrafer öppnas för NATO att föra in kärnvapen i Sverige med stöd av avtalet, bl.a. sägs att överenskommelsen är avsedd att vara i överensstämmelse med NATO:s doktrin och politik.

Någon lag som förbjuder kärnvapen på svensk mark finns inte. Det har Finland. KRÄV EN SÅDAN LAG.

I andra paragrafer sägs att värdlandet skall upplåta baser till stöd för NATO-ledda militära aktiviteter under befäl av NATO:s ÖB.

Förra försvarsministern, moderaten Karin Enström svarade på frågan om NATO:s vapen och bomber kan komma att förvaras på svensk mark att ”Naturligtvis kan det bli så, både vid övningar och vid förberedelser för gemensamma insatser.”

Värdlandsavtalet är ett ramavtal undertecknat två veckor före valet 2014. Det skall senare preciseras i detalj. Dessa detaljer är sekretessbelagda och inte tillgängliga för demokratisk kontroll av allmänheten eller riksdagsledamöter.

Det räcker tyvärr inte med att inget kommer att ske med värdlandsavtalet om inte Sverige bjuder in NATO. SKRIFTLIGA AVTAL ÄR SOM ALLA VET BINDANDE. Det fick vi lära oss redan i skolan. Vem vet vad som kan ske vid en kris i Baltikum med en borgerlig regering där alla partier är för NATO och med Donald Trump som president i NATO:s ledande makt som trycker på för att värdlandsavtalets paragraf om NATO-bas i Sverige skall tillämpas?

Kunna ge och ta emot militärt stöd från NATO vid kris eller krig i Sverige eller närområdet” står det. Denna s.k. solidaritetsförklaring sägs vara grund för svensk säkerhetspolitik. Den har aldrig diskuterats offentligt och smögs in i den allmänna texten i försvarspropositionen 2009 under den borgerliga regeringen men inte i yrkandena. Den uppmärksammades inte i riksdagsdebatten men sas senare av moderaten Tolgfors vara riksdagens enhälliga ställningstagande. Regeringen måste slå fast att detta inte innebär att NATO automatiskt har rätt att placera trupp på svensk mark vid en eventuell kris i Baltikum.

Att försvara Baltikum – inte Sverige är ett huvudskäl för NATO-anhängarna.

Värdlandsavtalet handlar om STATIONERING AV NATO PÅ SVENSK MARK UNDER KRIG, ÖVNINGAR ELLER KRIS. Regeringen måste klargöra att KÄRNVAPEN UNDER INGA OMSTÄNDIGHETE FÅR PLACERAS PÅ SVENSK MARK, INGA NATO-BASER PÅ SVENSK MARK OCH ATT BEFÄLSRÄTTEN ÖVER SVENSK TRUPP INTE KAN ÖVERFÖRAS TILL NATO.

Sverige är alliansfritt och det ger oss handlingsfrihet. Trovärdigheten till vår alliansfrihet kräver att regeringen markerar att Sverige inte kommer att ge tillstånd för någon utomstående makt att använda landets territorium och resurser för fientliga eller hotfulla handlingar riktade mot andra länder.

Våra krav till regeringen måste vara:

SLÅ VAKT OM ALLIANSFRIHETEN

BYGG GEMENSAM SÄKERHET

NEJ TILL NATO

NEJ TILL MILITÄRA VÄRDLANDSAVTAL

Thage G. Petersons tal på Sergels torg 21 maj

mms_img-1896047559

Världens viktigaste fråga idag är freden.

Men vi når inte freden med nya arméer och militärallianser. Världen behöver istället länder som står utanför de militära allianserna och som envist står upp för fredliga lösningar på krig och konflikter. Jag vill att Sverige skall vara ett sådant land.
x x x

Vi säger ibland att världen är tokig. Idag är det verkligen berättigat att åberopa denna fras. Världen är mer galen och ond än på länge.

Krig och väpnade konflikter är idag fler och mer komplicerade än någonsin. Inte sedan andra världskriget åren 1939-1945 har världen upplevt en så omfattande flyktingsituation som i vår tid. Men samtidigt har längtan efter fred nog aldrig varit starkare än i dessa dagar.

Vi ser dagligen ondskan och eländet på TV. I sin förtvivlan sträcker människor upp sina händer vid taggtrådsstängslen och ropar: Vi vill ha fred!

Tioåriga Jaqueline, yazidisk kurd från Sinjarbergen i Irak, drömmer varje dag om det viktigaste i hennes liv: ”Jag vill vara där det är fred”.

Det är därför som Sveriges varumärke på den internationella arenan skall vara fred. Med fredsförhandlingar; fredssamtal, medling och diplomati. Vi måste göra allt för att förhindra våldsåtgärder och krig, som bara leder till svårläkta sår och revanschlust som sitter i för generationer. Vi måste säga nej till militärallianser och vidhängande värdlandsavtal.

Afghanistankriget skulle ju bli fredens krig, sa man.

Människorättsaktivisten och den tidigare parlamentsledamoten Malalai Joya från Afghanistan besökte nyligen Sverige. Hon bekräftar sanningen att krig inte leder till fred. Hon beskriver att femton års krig varken har lett till fred eller till bättre levnadsförhållanden för människorna i Afghanistan. Hon skildrar sitt land som ett helvete för kvinnor. Hon säger att situationen är mer katastrofal idag än före kriget. Hon menar att de allierades krig har stärkt terrorister och fundamentalister.

Kriget har lett till tiotusentals dödade afghaner, flera hundratusen sårade och miljoner på flykt från sina hem och sitt land. Krigsresultatet visar hur rätt vi hade som var motståndare till Sveriges deltagande i Afghanistankriget. Interventionerna i Afghanistan, Libyen och Irak är inga lysande eller trevliga exempel till eftervärlden.
x x x

Jag är sedan mina SSU-år starkt emot ett svenskt NATO-medlemskap. Jag var det som Olof Palmes statssekreterare och som samordningsminister. Jag var det som försvarsminister. Jag är det ännu starkare idag! Jag vill inte att andra länder skall bestämma över Sveriges försvar och säkerhetspolitik.

Mitt budskap till regeringen från Sergels Torg idag är

  • Inget militärt samarbete med NATO
  • Markera tydligt och konsekvent Sveriges neutralitet och militära alliansfrihet

Tänk efter

Alliansfrihet och neutralitet har tjänat oss väl i över 200 år.

Alliansfrihet och neutralitet har hållit oss utanför krig.

Sverige har byggt upp en stolt tradition av fred.

Varför skall vi lämna detta? Varför skall vi slänga över bord det som varit och är till fördel för Sverige och Sveriges folk? Detta är inte nostalgi. Utan det är realism i dagens situation!

Sveriges statsminister och utrikesminister har nyligen sagt att Sverige skall inte gå med i militäralliansen NATO. Sverige skall fortsätta att vara militärt alliansfritt! Deras uttalanden förpliktar till att Sverige talar samma språk och konsekvent både till USA och Ryssland om Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Om vi inte gör det så är vi inte neutrala eller militärt alliansfria.
x x x

Mer än någon annan gång har vi sett FN:s oförmåga att åstadkomma fred och försoning. FN måste restaureras och bli vägledande för fredsinitiativ. FN är den enda världsarena som världen har. Låt oss slå vakt om FN!

EU, som vi drömde om som en fredens organisation talar allt oftare enbart om militära lösningar och en egen stark militär apparat. Också EU måste restaureras så att EU börjar att arbeta för freden. Det är EU:s uppgift att värna freden och bygga broar mellan väst och öst! EU bör försöka få in Ryssland som medlem av gemenskapen.

När Berlinmuren föll så tändes förhoppningar om att vi inte längre skulle behöva oroa oss för ett nytt krig i Europa. En lärdom som vi drog av det kalla kriget var att Sverige stärkte freden i Europa genom att stå utanför NATO. Men nu har spänningarna i Europa ökat och stabiliteten i Nord-Europa har minskat. Det var inte något vi drömde om. Vi drömde istället om fred och avspänning.

De försämrade öst-väst-relationerna är inget önskeläge för vårt land. Det vore ingen klok politik för Sverige att ytterligare skärpa motsättningarna i Europa genom en svensk NATO-anslutning. Tvärtom! Det vore en dålig svensk politik! En svensk NATO-anslutning skulle öka motsättningarna i Europa. Detsamma gäller med Värdlandsavtalet! Det går inte att skilja frågan om värdlandsavtalet från NATO-frågan i stort. De båda frågorna hör ihop. Värdlandsavtalet innebär ett steg närmare NATO. Avtalet medverkar till att göra säkerhetsläget i vår del av Europa osäkrare. Avtalet gagnar inte freden. Redan det faktum att Sverige godkänner avtalet kommer att höja spänningen i Östersjöområdet.

Värdlandsavtalet ger stort utrymme och omfattande befogenheter för militäralliansen NATO på svensk mark. Röster från USA har redan innan avtalet ens är på plats aviserat vad man vill göra: missiler på östra Gotland riktade mot Ryssland och NATO-flygbaser runt om i Sverige.

Värdlandsavtalet underminerar Sveriges militära alliansfrihet. Det innebär ett brott mot den säkerhetspolitiska linje som kännetecknat vårt land och vår utrikespolitik om att vi skall undvika steg som uppfattas som riktade mot någon av stormakterna i vår närhet.
x x x

Naturligtvis skall vi ha goda och vänskapliga relationer med USA. Men detta får inte hindra oss från att ha goda och vänskapliga relationer också med Ryssland.

Istället för vapenskrammel bör Sverige återuppta samtalen med Ryssland på alla nivåer. Det betyder inte någon acceptans av Rysslands aggressivitet eller brott mot folkrätten. Eller undfallenhet mot en stormakt. Jag står bakom protesterna mot Ryssland för annekteringen av Krim.

Men vi måste inse att Ryssland är ett av Sveriges grannländer. Och en del av Östersjöområdet. Sverige har ett långsiktigt intresse av att Ryssland utvecklas till ett land med stabila demokratiska institutioner som vill samarbeta med sina grannar och övriga länder i Europa. Isolering och utfrysning av stater är en mycket farlig väg. Det leder bara till hot om våld. Se på Nordkorea.

x x x

Sverige har en skyldighet att åstadkomma fredliga kontakter i vårt närområde genom besöksutbyte, handel och turism. Fredliga möten mellan människor skapar på sikt fred.

Att bevara Sveriges fred är vår säkerhetspolitiska linjes viktigaste uppgift. Det viktigaste är att vårt land kan överleva som en fri nation och att vi kan bidra till fred i världen.

Men det är vi själva som skall bestämma. Beslut om vår trygghet skall fattas i Stockholm och inte i Bryssel, London, New York eller i Moskva.

Bästa vänner och åhörare!

Vi säger NEJ till Sverige i NATO!

Vi säger NEJ till Värdlandsavtalet!

Vi säger JA till att vårt land förblir neutralt och militärt alliansfritt!

Vi säger JA till freden!